Senaste inläggen

Av mintjugofemarskris - 20 januari 2014 19:07

Den 3 juni kom jag då fram till norge som jag så länge fantiserat om. Norge i sig är inte det mest sexiga landet, men det var tillräckligt långt bort från mitt gamla liv att det blev intressant. Mycket har i hänt i form av jobb, relationer och andra händelser. Men det jag vill berätta om nu handlar om hur den här resan gav mig styrka att berätta sanningen.
Som 13 åring misstänkte jag att jag var annorlunda, som 16-17 åring bestämde jag att jag var bisexuell och som 20 åring förstod jag hur det stod till. Jag var homosexuell men bestämde mig fort att inte göra något med det. Istället skulle jag skaffa fru, barn och leva ett "normalt" liv. Jag skulle helt enkelt sätta mig själv åt sidan för att på så sätt passa in i normen. Som person vill jag inte sticka ut, jag är inte personen som trivs i strålkastarljuset och att då komma ut som bög i en liten stad var inte ett alternativ. Och med föräldrar som jag uppfattar som gammeldags så ville jag inte heller berätta något för dem. Jag ser det inte som något negativt att vara gammeldags utan ser charmen i det. Men det gjorde det jobbigare för mig. Jag förstod att min far inte skulle bli glad, så jag fortsatte att vara straight utåt sett. Men när jag flytta till Norge så förändrades en del. Tillgången till att träffa andra killar ökade markant och jag började utforska min sexualitet mer och mer. Jag var kvar i garderoben och skulle stanna där, men ju längre tiden gick desto mer började jag fundera på hur mitt liv skulle bli. Skulle jag verkligen leva med en kvinna? Skulle jag lura in någon stackars människa i något falskt och sen leva resten av mitt liv i en lögn? Jag började tänka mer och mer på det. Om jag skulle starta en relationen med en kvinna, vad skulle hända då? Antingen skulle jag leva resten av mitt liv i en lögn och förneka vem jag var. Samtidigt som jag skulle ha lust att träffa andra män men inte kunna det pga min fru/sambo. Eller så skulle jag leva dubbelliv och träffa andra vid sidan av. Inget av dem alternativen lockade egentligen. Tredje alternativet var att komma ut och även om det inte lockade heller så började jag tänka mer och mer på det. Jag pratade med andra på olika forum som antingen var i samma situation eller som hade varit i samma situation. Och ju längre tiden gick desto mer började jag vänja mig vid tanken och även börja gilla det.
Sen ändrades allt en sommarnatt i juni. Jag var ute och hade alldeles för mycket alkohol i blodet. Samtidigt satt en tjej ijämte och på ett inte så diskret sätt visade att hon ville följa med mig hem. Jag var inte alls intresserad och tyckte det var jobbigt. Jag skickade sms till en vän och beskrev situationen. Och hon svarade med att hon var nyfiken på hur det gick för mig med tjejerna. Av någon anledning så blev det pricken över i:et och jag bestämde mig för att ringa till henne och berätta. Det blev ett långt samtal som slutade med att min telefon fick slut på batteri. Under den timman jag kom ut för min bästa vän blev det mycket gråt och skratt. Att berätta för någon att man är homosexuell är speciellt och när du gör det första gången så är det en känslostorm utan dess like, iallafall var det så för mig. Det var en mix av skam, glädje, ledsamhet, stolthet, nervositet och allt man kan tänka sig. Allt under en så pass kort tid. När telefonen sen dog så var det början på något nytt och jag hade inte en aning om vad som skulle hända. Till en början så var det bara hon som visste om det och vår vänskap blev starkare än tidigare. Nu kunde jag vara ärlig och berätta saker jag inte kunde tidigare. Och hon blev den jag fann styrka hos när jag sedan skulle berätta för alla andra. Under den sommaren berätta jag för mina närmsta vänner och även familjen. Och hade inte varit för jag tänkte till lite så hade jag nog berättat för hela världen. För det blev en drog. Att berätta för någon vem man egentligen är och sen få en positiv reaktion är helt underbart. Det går knappt beskriva. Men mitt i allt så stannade min vän upp mig och påpekade hur fort allt hade gått. I min värld hade det inte alls gått fort, jag hade ju levt med det i flera år. Men samtidigt så tog det cirka 2-3 månader mellan att jag hade börjat fundera på att komma ut till att faktiskt ha gjort det. Så jag tog min väns råd och stannade upp för att reflektera över vad som hänt och hur jag skulle ta allt vidare. Jag tänkte länge på det och gör det nog fortfarande. För jag har inte gjort något mer med det utan har stannat upp helt. Mina arbetskamrater vet inte om något och jag har inga planer på att berätta. Inte för att jag på något sätt skäms över det, det handlar mer om att jag inte är redo för att något ska förändras. Jag har ett jobb nu som jag trivs väldigt bra med och skulle jag berätta så finns möjligheten att något förändras. Jag tror inte att jag skulle bli utstött eller på något sätt ha det jobbigt. Men chansen finns att något förändras och därför väljer att fortsätta hålla det hemligt. Sen vill jag inte trycka upp det i ansiktet på folk. Om man berättar så vill man ju göra det på ett bra sätt och när allt känns rätt. Och på jobbet uppstår inte de situationerna, iallafall inte ofta.
Så det är där jag står idag. Jag är otroligt glad över att vara ute med det, för även om inte alla vet om det så vet ändå dem som betyder mest för mig om det. Och det är det som spelar roll.

Av mintjugofemarskris - 20 januari 2014 16:05

Den 3 Juni gav jag mig av. Jag lämnade säkerheten som jag hade tagit del av allt för länge och åkte nordväst upp till grannlandet som jag så länge hade funderat på att fly till. Vanligtvis när man väljer att fly till ett annat land så handlar det oftast om krig, så även i mitt fall. Men inte ett krig där folk dör, det här var lite mer personligt. Jag bodde hemma hos mina föräldrar där jag var säker och trygg, men också väldigt instängd. Jag har i hela mitt liv drömt om stora saker. Jag skulle bli en person som folk såg upp till och som folk pratade om i positiv mening. Men så blev det aldrig. Istället blev jag den personen som aldrig nämndes, personen som få visste vem det var. Det hade definitivt sina fördelar då min osäkerhet ofta tenderat i att jag inte vill bli sedd och att jag inte vill att folk ska prata om mig. För om dem hade pratat illa om mig hade jag nog gömt mig ännu mer än vad jag redan gjorde. Men de postitiva delarna var inget mer än konstgjord andning. Det fick mig att må bra för stunden, men när jag låg där ensam i min säng och stirra i taket så kom alltid ångesten fram. Varför gjorde jag det inte annorlunda? Varför tog jag inte för mig mer?
Jag bodde som sagt hemma och tillbringade de flesta av mina dagar på mitt pojkrum där jag hade min dator. Jag flydde oftast dit för att minska ångesten över att aldrig göra något. För genom bara några enkla knapptryck så var jag inte längre instängd utan befann mig helt plötsligt på någon gammal klubb i slutet på 80-talet mitt i publiken till en Guns n roses spelning. Och efter det flyttade jag mig snabbt över till nästa konsert och det var så jag överlevde. Vilket till en början var ok för mig, jag märkte inte av problemen det medförde. Mitt drömmande om ett bättre liv sattes åt sidan och jag märkte inte av det. Det funkade i några år, men verkligheten kom ikapp mig också. Jag var instängd men följde fortfarande med på vad som hände runt omkring. Och ju längre tiden gick desto fler nyheter fick jag höra om de som jag benämnde som mina vänner, men som i verkligheten bara var bekanta. De skaffade sig vuxenpoäng i form av jobb, barn och boende. De började renovera sina hus, inreda sina hem och sakta men säkert se sina barn växa. Själv hade jag inte rört mig en centimeter sen den där soliga dagen i juni då vi alla slängde upp våra studentmössor i luften som ett bevis på att vi vare redo att tackla livet som vuxen. Men jag var inte redo. När jag stod där omringad av familj och vänner så var jag redo, eller det var iallafall vad jag trodde. Jag har alltid varit ganska naiv och haft en tro om att det alltid löser sig. Att det finns någon kraft som aktivt jobbar för att det bästa i livet ska hända mig. Jag är fortfarande väldigt naiv, men inte alls i samma grad som innan. Jag jobbade aldrig för något och det är troligtvis därför jag aldrig fått något heller. Jag skulle kunna ägna hela det här inlägget åt att fortsätta beskriva mig själv på ett väldigt negativt och sorgligt sätt. Men det är inte därför jag valt att skriva det. 


"Happy people never fantasize" sjunger Broder Daniel i låten med samma namn. Jag var ganska liten när de hade sin storhetstid eller vad man nu ska kalla det. Jag var i en ålder där musik inte spelade någon större roll för mig utan ägnade min tid åt annat. Men ju äldre jag blev desto större betydelse fick musiken för mig. Jag ägnade många timmar åt att lyssna på musik och att hitta ny musik. Broder Daniel blev ett av de banden som jag kände igen väl men som jag aldrig lyssnade på. Men i brist på annat valde jag en kväll att lyssna på några av deras låtar. Inget speciellt tyckte jag, men en av låtarna fastnade i mitt huvud. När refrängen kom i låten jag alldeles nyss nämnde så stanna jag upp, orden satte sig i mitt huvud och blev något jag funderade på väldigt länge. Jag var inte på något sätt deprimerad eller ledsen, men jag var inte speciellt lycklig heller. Jag började som sagt tänka väldigt mycket på dem där fyra orden. Var det sant? Är det så att människor som är lyckliga inte fantiserar? Jag vet fortfarande inte om det är sant, men för mig blev det en sanning just då. Och eftersom jag själv spenderade mina dagar med att fantisera om ett annat liv, ett annat jag så blev det även en sanning för mig att jag inte var lycklig. Jag började se mig själv som deprimerad och jag började uppföra mig som det. Jag drog mig undan mer och mer, jag var inte den mest sociala människan innan men nu gick det över till en helt annan nivå. Att vistas på offentliga platser blev jobbigt. Jag ville inte att de som jag gått i skola eller på annat sätt kommit i kontakt med skulle se mig. Ett besök på Ica kändes nu jobbigt. Jag skämdes över vem jag var och vad jag hade gjort med mitt liv. Min rädsla hade tagit över mitt liv och jag ville bara fly.
I många år hade jag funderat på att flytta till Norge. Inte för att det är det mest exotiska landet utan för att jobba, tjäna pengar och resa. I grund och botten handlade det om att jag skulle känna att jag hade gjort något med mitt liv. Men det var inte för att jag skulle bli nöjd med mig själv. Utan det handlade om att jag skulle ha något att berätta om för vänner och bekanta. Så att jag skulle kunna visa mig på Ica igen utan att behöva gömma mig, utan att behöva vara rädd för va de ska fråga mig.
En dag i mitten på januari så fick jag ett samtal från en nära vän. Han hade tröttnat på sitt jobb och ville sluta. Han slängde då ur sig att vi skulle börja fundera på Norge. Jag sa ja som jag alltid gjorde och de nästkomande dagarnas fantasier handlade allt mer om vår resa dit. Hur vi snabbt skulle få jobb och hur vi skulle tjäna massor av pengar, leva snålt och spara det mesta för att sen åka ut på vår livs resa. Men för varje dag som gick så blev fantasierna om just Norge färre och färre. Uttrycket "mycket snack och lite verkstad" har alltid passat väl in på mig och så även i detta fallet. Även om jag nu gjorde mer för att det skulle bli verklighet än någon gång tidigare. I mars åkte vi till Oslo för att delta på en jobbmässa och förhoppningsvis hitta ett jobb. Men jag kom dit och misslyckades totalt. Som tur var för mig så gjorde inte mina vänner det. Några veckor efter fick vi ett mejl där det stod att vi skulle på jobbintervju. I mitten på april tog vi oss till Jessheim några mil norr om Oslo för att ha intervju om ett jobb på flygplatsen. Intervjun gick bra och vi åkte hem för att invänta ett positivt besked av arbetsgivaren. Men veckorna gick och vi hörde inget. Och precis när jag hade gett upp och började återgå till mig vanliga deprimerade jag så kom samtalet. Vi hade fått jobbet. Jag blev självklart glad över det, men det var fortfarande en del av mig som tyckte det var jobbigt. Jag var tjugotre år men jag var fortsatt en rädd pojke. Att inte veta hur det här skulle förändra mitt liv gjorde mig osäker. Jag hade länge drömt om att ge mig iväg och testa mina vingar. Men när jag satt där på sängen och insåg att allt kunde förändras så var det jobbigare än det hade varit innan. Jag plågades av att fortfarande bo hemma och inte ha gjort något med mitt liv. Men det var säkert, mitt rum var mitt pax. Där kunde ingen ta mig. Jag var mammas pojke och nu skulle jag flytta 50 mil ifrån henne. Allt kändes jobbigt och när jag nästa morgon gick ut med resväskan mot bilen som skulle ta mig till mitt livs stora äventyr så var det med nervösa steg. Jag uppträdde som att det var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv, men i själva verket var jag rädd och obekväm. Jag satte mig sedan i bilen för och började köra mot Norge. Vad jag inte visste då var att den resan skulle vända upp och ner på mitt liv helt och hållet. 


Fortsättningen om mitt liv i norge kommer en annan gång. 

Av mintjugofemarskris - 18 januari 2014 15:30

Ok, börjar detta bloggäventyr med att förklara lite. Vet inte om det ens behövs då det inte finns några garantier för att någon ens kommer läsa det här eller om någon kommer bry sig. Men precis som de flesta som bloggar så finns det ju en liten del av mig som hoppas att någon eller några kommer läsa vad jag har att dela med mig av. Även om bloggen mest kommer funka som terapi för mig. Plus att jag alltid drömt om att skriva en bok, men då jag inte har tålamodet för det just nu så tänkte jag ett en blogg skulle funka perfekt. 


Anledningen kan ni nog lista ut då namnet är ganska avslöjande. Jag är idag 25 år, bor i Norge och genomgår just nu vad jag valt att kalla för min 25 års kris. I grund och botten är det nog inte en 25 års kris, men det är det jag valt att kalla det. Jag resonerar lite som så att om jag har ett namn på det så blir det lättare att lösa det. Lite som när man går till läkaren. Om man får reda på varför man är sjuk så kan man ju börja behandla det, vet man inte vad det är så blir det svårare att veta vilken ände man ska starta i.  Så därför får det bli en 25 års kris.


Det jag går igenom just nu handlar väldigt mycket om tankar om mitt egna liv. Vad gjort hittills, vad jag gör idag och hur framtiden ska se ut. Tankar som gör mig sentimental, rädd och allt möjligt. Och det sker på bara någon sekund. Jag går från glad och helt bekymmerslös till rädd och deppig bara sådär. Allt som behövs är en liten tanke så byter jag tankesätt direkt. Och det händer mer och mer ofta nu. 


Jag har ganska svårt för att prata med folk och va ärlig om mig själv ansikte mot ansikte, så en blogg passar ganska perfekt för mig nu. Jag har bloggat förut och kommer ihåg hur skönt det var att sätta sig ner på kvällen och bara skriva det jag tänkte på. Sätta ord på känslorna. Så det här blir min terapi ett tag framöver nu. Och jag börjar lite lätt idag med att bara skriva lite lätt. Men framöver blir det mer tankar och mer förklarande än idag. 


Jag har alltid varit ganska dålig på att skriva avslutningar då jag tycker att de flesta sätten låter som man säger hej då till någon. Och det känns lite naivt och larvigt av mig att tro att massa folk kommer läsa det här. Så jag nöjer mig med något enkelt som avslutning. 


Slut.

Presentation


Nybliven 25 åring som är i stort behov av att dela med sig av sina tankar.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Januari 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards