Ok, börjar detta bloggäventyr med att förklara lite. Vet inte om det ens behövs då det inte finns några garantier för att någon ens kommer läsa det här eller om någon kommer bry sig. Men precis som de flesta som bloggar så finns det ju en liten del av mig som hoppas att någon eller några kommer läsa vad jag har att dela med mig av. Även om bloggen mest kommer funka som terapi för mig. Plus att jag alltid drömt om att skriva en bok, men då jag inte har tålamodet för det just nu så tänkte jag ett en blogg skulle funka perfekt. 

Anledningen kan ni nog lista ut då namnet är ganska avslöjande. Jag är idag 25 år, bor i Norge och genomgår just nu vad jag valt att kalla för min 25 års kris. I grund och botten är det nog inte en 25 års kris, men det är det jag valt att kalla det. Jag resonerar lite som så att om jag har ett namn på det så blir det lättare att lösa det. Lite som när man går till läkaren. Om man får reda på varför man är sjuk så kan man ju börja behandla det, vet man inte vad det är så blir det svårare att veta vilken ände man ska starta i.  Så därför får det bli en 25 års kris.

Det jag går igenom just nu handlar väldigt mycket om tankar om mitt egna liv. Vad gjort hittills, vad jag gör idag och hur framtiden ska se ut. Tankar som gör mig sentimental, rädd och allt möjligt. Och det sker på bara någon sekund. Jag går från glad och helt bekymmerslös till rädd och deppig bara sådär. Allt som behövs är en liten tanke så byter jag tankesätt direkt. Och det händer mer och mer ofta nu. 

Jag har ganska svårt för att prata med folk och va ärlig om mig själv ansikte mot ansikte, så en blogg passar ganska perfekt för mig nu. Jag har bloggat förut och kommer ihåg hur skönt det var att sätta sig ner på kvällen och bara skriva det jag tänkte på. Sätta ord på känslorna. Så det här blir min terapi ett tag framöver nu. Och jag börjar lite lätt idag med att bara skriva lite lätt. Men framöver blir det mer tankar och mer förklarande än idag. 

Jag har alltid varit ganska dålig på att skriva avslutningar då jag tycker att de flesta sätten låter som man säger hej då till någon. Och det känns lite naivt och larvigt av mig att tro att massa folk kommer läsa det här. Så jag nöjer mig med något enkelt som avslutning. 

Slut.