Den 3 Juni gav jag mig av. Jag lämnade säkerheten som jag hade tagit del av allt för länge och åkte nordväst upp till grannlandet som jag så länge hade funderat på att fly till. Vanligtvis när man väljer att fly till ett annat land så handlar det oftast om krig, så även i mitt fall. Men inte ett krig där folk dör, det här var lite mer personligt. Jag bodde hemma hos mina föräldrar där jag var säker och trygg, men också väldigt instängd. Jag har i hela mitt liv drömt om stora saker. Jag skulle bli en person som folk såg upp till och som folk pratade om i positiv mening. Men så blev det aldrig. Istället blev jag den personen som aldrig nämndes, personen som få visste vem det var. Det hade definitivt sina fördelar då min osäkerhet ofta tenderat i att jag inte vill bli sedd och att jag inte vill att folk ska prata om mig. För om dem hade pratat illa om mig hade jag nog gömt mig ännu mer än vad jag redan gjorde. Men de postitiva delarna var inget mer än konstgjord andning. Det fick mig att må bra för stunden, men när jag låg där ensam i min säng och stirra i taket så kom alltid ångesten fram. Varför gjorde jag det inte annorlunda? Varför tog jag inte för mig mer?
Jag bodde som sagt hemma och tillbringade de flesta av mina dagar på mitt pojkrum där jag hade min dator. Jag flydde oftast dit för att minska ångesten över att aldrig göra något. För genom bara några enkla knapptryck så var jag inte längre instängd utan befann mig helt plötsligt på någon gammal klubb i slutet på 80-talet mitt i publiken till en Guns n roses spelning. Och efter det flyttade jag mig snabbt över till nästa konsert och det var så jag överlevde. Vilket till en början var ok för mig, jag märkte inte av problemen det medförde. Mitt drömmande om ett bättre liv sattes åt sidan och jag märkte inte av det. Det funkade i några år, men verkligheten kom ikapp mig också. Jag var instängd men följde fortfarande med på vad som hände runt omkring. Och ju längre tiden gick desto fler nyheter fick jag höra om de som jag benämnde som mina vänner, men som i verkligheten bara var bekanta. De skaffade sig vuxenpoäng i form av jobb, barn och boende. De började renovera sina hus, inreda sina hem och sakta men säkert se sina barn växa. Själv hade jag inte rört mig en centimeter sen den där soliga dagen i juni då vi alla slängde upp våra studentmössor i luften som ett bevis på att vi vare redo att tackla livet som vuxen. Men jag var inte redo. När jag stod där omringad av familj och vänner så var jag redo, eller det var iallafall vad jag trodde. Jag har alltid varit ganska naiv och haft en tro om att det alltid löser sig. Att det finns någon kraft som aktivt jobbar för att det bästa i livet ska hända mig. Jag är fortfarande väldigt naiv, men inte alls i samma grad som innan. Jag jobbade aldrig för något och det är troligtvis därför jag aldrig fått något heller. Jag skulle kunna ägna hela det här inlägget åt att fortsätta beskriva mig själv på ett väldigt negativt och sorgligt sätt. Men det är inte därför jag valt att skriva det. 

"Happy people never fantasize" sjunger Broder Daniel i låten med samma namn. Jag var ganska liten när de hade sin storhetstid eller vad man nu ska kalla det. Jag var i en ålder där musik inte spelade någon större roll för mig utan ägnade min tid åt annat. Men ju äldre jag blev desto större betydelse fick musiken för mig. Jag ägnade många timmar åt att lyssna på musik och att hitta ny musik. Broder Daniel blev ett av de banden som jag kände igen väl men som jag aldrig lyssnade på. Men i brist på annat valde jag en kväll att lyssna på några av deras låtar. Inget speciellt tyckte jag, men en av låtarna fastnade i mitt huvud. När refrängen kom i låten jag alldeles nyss nämnde så stanna jag upp, orden satte sig i mitt huvud och blev något jag funderade på väldigt länge. Jag var inte på något sätt deprimerad eller ledsen, men jag var inte speciellt lycklig heller. Jag började som sagt tänka väldigt mycket på dem där fyra orden. Var det sant? Är det så att människor som är lyckliga inte fantiserar? Jag vet fortfarande inte om det är sant, men för mig blev det en sanning just då. Och eftersom jag själv spenderade mina dagar med att fantisera om ett annat liv, ett annat jag så blev det även en sanning för mig att jag inte var lycklig. Jag började se mig själv som deprimerad och jag började uppföra mig som det. Jag drog mig undan mer och mer, jag var inte den mest sociala människan innan men nu gick det över till en helt annan nivå. Att vistas på offentliga platser blev jobbigt. Jag ville inte att de som jag gått i skola eller på annat sätt kommit i kontakt med skulle se mig. Ett besök på Ica kändes nu jobbigt. Jag skämdes över vem jag var och vad jag hade gjort med mitt liv. Min rädsla hade tagit över mitt liv och jag ville bara fly.
I många år hade jag funderat på att flytta till Norge. Inte för att det är det mest exotiska landet utan för att jobba, tjäna pengar och resa. I grund och botten handlade det om att jag skulle känna att jag hade gjort något med mitt liv. Men det var inte för att jag skulle bli nöjd med mig själv. Utan det handlade om att jag skulle ha något att berätta om för vänner och bekanta. Så att jag skulle kunna visa mig på Ica igen utan att behöva gömma mig, utan att behöva vara rädd för va de ska fråga mig.
En dag i mitten på januari så fick jag ett samtal från en nära vän. Han hade tröttnat på sitt jobb och ville sluta. Han slängde då ur sig att vi skulle börja fundera på Norge. Jag sa ja som jag alltid gjorde och de nästkomande dagarnas fantasier handlade allt mer om vår resa dit. Hur vi snabbt skulle få jobb och hur vi skulle tjäna massor av pengar, leva snålt och spara det mesta för att sen åka ut på vår livs resa. Men för varje dag som gick så blev fantasierna om just Norge färre och färre. Uttrycket "mycket snack och lite verkstad" har alltid passat väl in på mig och så även i detta fallet. Även om jag nu gjorde mer för att det skulle bli verklighet än någon gång tidigare. I mars åkte vi till Oslo för att delta på en jobbmässa och förhoppningsvis hitta ett jobb. Men jag kom dit och misslyckades totalt. Som tur var för mig så gjorde inte mina vänner det. Några veckor efter fick vi ett mejl där det stod att vi skulle på jobbintervju. I mitten på april tog vi oss till Jessheim några mil norr om Oslo för att ha intervju om ett jobb på flygplatsen. Intervjun gick bra och vi åkte hem för att invänta ett positivt besked av arbetsgivaren. Men veckorna gick och vi hörde inget. Och precis när jag hade gett upp och började återgå till mig vanliga deprimerade jag så kom samtalet. Vi hade fått jobbet. Jag blev självklart glad över det, men det var fortfarande en del av mig som tyckte det var jobbigt. Jag var tjugotre år men jag var fortsatt en rädd pojke. Att inte veta hur det här skulle förändra mitt liv gjorde mig osäker. Jag hade länge drömt om att ge mig iväg och testa mina vingar. Men när jag satt där på sängen och insåg att allt kunde förändras så var det jobbigare än det hade varit innan. Jag plågades av att fortfarande bo hemma och inte ha gjort något med mitt liv. Men det var säkert, mitt rum var mitt pax. Där kunde ingen ta mig. Jag var mammas pojke och nu skulle jag flytta 50 mil ifrån henne. Allt kändes jobbigt och när jag nästa morgon gick ut med resväskan mot bilen som skulle ta mig till mitt livs stora äventyr så var det med nervösa steg. Jag uppträdde som att det var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv, men i själva verket var jag rädd och obekväm. Jag satte mig sedan i bilen för och började köra mot Norge. Vad jag inte visste då var att den resan skulle vända upp och ner på mitt liv helt och hållet. 

Fortsättningen om mitt liv i norge kommer en annan gång. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den 3 juni kom jag då fram till norge som jag så länge fantiserat om. Norge i sig är inte det mest sexiga landet, men det var tillräckligt långt bort från mitt gamla liv att det blev intressant. Mycket har i hänt i form av jobb, relationer och andra ...

Ok, börjar detta bloggäventyr med att förklara lite. Vet inte om det ens behövs då det inte finns några garantier för att någon ens kommer läsa det här eller om någon kommer bry sig. Men precis som de flesta som bloggar så finns det ju en liten del a...