Den 3 juni kom jag då fram till norge som jag så länge fantiserat om. Norge i sig är inte det mest sexiga landet, men det var tillräckligt långt bort från mitt gamla liv att det blev intressant. Mycket har i hänt i form av jobb, relationer och andra händelser. Men det jag vill berätta om nu handlar om hur den här resan gav mig styrka att berätta sanningen.
Som 13 åring misstänkte jag att jag var annorlunda, som 16-17 åring bestämde jag att jag var bisexuell och som 20 åring förstod jag hur det stod till. Jag var homosexuell men bestämde mig fort att inte göra något med det. Istället skulle jag skaffa fru, barn och leva ett "normalt" liv. Jag skulle helt enkelt sätta mig själv åt sidan för att på så sätt passa in i normen. Som person vill jag inte sticka ut, jag är inte personen som trivs i strålkastarljuset och att då komma ut som bög i en liten stad var inte ett alternativ. Och med föräldrar som jag uppfattar som gammeldags så ville jag inte heller berätta något för dem. Jag ser det inte som något negativt att vara gammeldags utan ser charmen i det. Men det gjorde det jobbigare för mig. Jag förstod att min far inte skulle bli glad, så jag fortsatte att vara straight utåt sett. Men när jag flytta till Norge så förändrades en del. Tillgången till att träffa andra killar ökade markant och jag började utforska min sexualitet mer och mer. Jag var kvar i garderoben och skulle stanna där, men ju längre tiden gick desto mer började jag fundera på hur mitt liv skulle bli. Skulle jag verkligen leva med en kvinna? Skulle jag lura in någon stackars människa i något falskt och sen leva resten av mitt liv i en lögn? Jag började tänka mer och mer på det. Om jag skulle starta en relationen med en kvinna, vad skulle hända då? Antingen skulle jag leva resten av mitt liv i en lögn och förneka vem jag var. Samtidigt som jag skulle ha lust att träffa andra män men inte kunna det pga min fru/sambo. Eller så skulle jag leva dubbelliv och träffa andra vid sidan av. Inget av dem alternativen lockade egentligen. Tredje alternativet var att komma ut och även om det inte lockade heller så började jag tänka mer och mer på det. Jag pratade med andra på olika forum som antingen var i samma situation eller som hade varit i samma situation. Och ju längre tiden gick desto mer började jag vänja mig vid tanken och även börja gilla det.
Sen ändrades allt en sommarnatt i juni. Jag var ute och hade alldeles för mycket alkohol i blodet. Samtidigt satt en tjej ijämte och på ett inte så diskret sätt visade att hon ville följa med mig hem. Jag var inte alls intresserad och tyckte det var jobbigt. Jag skickade sms till en vän och beskrev situationen. Och hon svarade med att hon var nyfiken på hur det gick för mig med tjejerna. Av någon anledning så blev det pricken över i:et och jag bestämde mig för att ringa till henne och berätta. Det blev ett långt samtal som slutade med att min telefon fick slut på batteri. Under den timman jag kom ut för min bästa vän blev det mycket gråt och skratt. Att berätta för någon att man är homosexuell är speciellt och när du gör det första gången så är det en känslostorm utan dess like, iallafall var det så för mig. Det var en mix av skam, glädje, ledsamhet, stolthet, nervositet och allt man kan tänka sig. Allt under en så pass kort tid. När telefonen sen dog så var det början på något nytt och jag hade inte en aning om vad som skulle hända. Till en början så var det bara hon som visste om det och vår vänskap blev starkare än tidigare. Nu kunde jag vara ärlig och berätta saker jag inte kunde tidigare. Och hon blev den jag fann styrka hos när jag sedan skulle berätta för alla andra. Under den sommaren berätta jag för mina närmsta vänner och även familjen. Och hade inte varit för jag tänkte till lite så hade jag nog berättat för hela världen. För det blev en drog. Att berätta för någon vem man egentligen är och sen få en positiv reaktion är helt underbart. Det går knappt beskriva. Men mitt i allt så stannade min vän upp mig och påpekade hur fort allt hade gått. I min värld hade det inte alls gått fort, jag hade ju levt med det i flera år. Men samtidigt så tog det cirka 2-3 månader mellan att jag hade börjat fundera på att komma ut till att faktiskt ha gjort det. Så jag tog min väns råd och stannade upp för att reflektera över vad som hänt och hur jag skulle ta allt vidare. Jag tänkte länge på det och gör det nog fortfarande. För jag har inte gjort något mer med det utan har stannat upp helt. Mina arbetskamrater vet inte om något och jag har inga planer på att berätta. Inte för att jag på något sätt skäms över det, det handlar mer om att jag inte är redo för att något ska förändras. Jag har ett jobb nu som jag trivs väldigt bra med och skulle jag berätta så finns möjligheten att något förändras. Jag tror inte att jag skulle bli utstött eller på något sätt ha det jobbigt. Men chansen finns att något förändras och därför väljer att fortsätta hålla det hemligt. Sen vill jag inte trycka upp det i ansiktet på folk. Om man berättar så vill man ju göra det på ett bra sätt och när allt känns rätt. Och på jobbet uppstår inte de situationerna, iallafall inte ofta.
Så det är där jag står idag. Jag är otroligt glad över att vara ute med det, för även om inte alla vet om det så vet ändå dem som betyder mest för mig om det. Och det är det som spelar roll.

 

Lena i Lyckebo

20 januari 2014 20:42

Grattis till ditt stora beslut att berätta för dina nära och kära. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att vara homosexuell i dessa tider, vi har samma värde, man som kvinna. Vi är alla människobarn och har olika behov och läggningar, sånt är livet. Ingen är bättre än nån annan även om man tycks tro det.. Kram och lycka till...Lena <3

http://lena-i-lyckebo.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den 3 Juni gav jag mig av. Jag lämnade säkerheten som jag hade tagit del av allt för länge och åkte nordväst upp till grannlandet som jag så länge hade funderat på att fly till. Vanligtvis när man väljer att fly till ett annat land så handlar det oft...

Ok, börjar detta bloggäventyr med att förklara lite. Vet inte om det ens behövs då det inte finns några garantier för att någon ens kommer läsa det här eller om någon kommer bry sig. Men precis som de flesta som bloggar så finns det ju en liten del a...